Vänder blad

Det var i januari 2009, ett par månader efter min dotters död som jag började skriva blogg. Att skriva ner tankar och känslor och att också låta andra ta del av dem kändes viktigt då.
Jag har sparat allt jag skrivit men raderat alla blogginlägg. Det var också min mening då jag började skriva; att det var något tillfälligt, tidsbundet.
Nu vet jag inte, sorgen är inte tillfällig, tidsbunden. Det kan hända att jag fortfarande kommer att ha behov av att skriva så därför låter jag bloggen vara kvar om än lite förändrad.

Bland gulnande löv och vissnande blommor

Det finns en olustströskel mellan sommaren och hösten. En tröskel som jag är tvungen att stiga över eftersom jag inte kan påverka årstiderna. Bland gulnande löv och vissnande blommor ökar vemodet. Skulle vilja hålla ett hårt tag om sommaren och inte släppa den lätthet som finns i den.
Men så klär jag på mig en varm tröja, trär strumpor på fötterna och tycker att det känns ganska bra. Låter hösten komma, accepterar livets gång.
Börjar jobba heltid igen efter att ha jobbat mindre i tre år. Och det händer att jag gråter på vägen till jobbet men då jag väl är där så är det som att gå in i annan värld. En värld som är ganska oförändrad, som inte påverkats av min stora förlust. Jag är en annan, jag ser på saker på ett annat sätt. Är mer känslig för vissa saker, hårdare inför andra. Men jag är sällan ledsen på jobbet.

Så lite ord betyder. Egentligen ingenting. Ändå är ord viktiga. Ett hjälpmedel för att kunna uttrycka känslor, för att kommunicera. Men orden av tröst finns inte. Det finns ingen tröst. Det finns bara ett hål som ingen eller ingenting kan fylla. Orden är bara ord.