Det är så länge sedan jag skrev mitt .senaste inlägg på den här bloggen. Har på senare tid allt oftare börjat sakna skrivandet, att skriva ner de tankar som flyger genom huvudet. Att bringa ordning i kaos.
Det har snart gått sju år sedan min dotter Jonnah dog. Det är på sätt och vis en lång tid.
Det är mycket som hänt under de sju år hon varit borta. Människor har dött, fötts, gift sig ,separerat, flyttat osv.
Jag besöker graven alltmer sällan. Det tar emot för jag vill inte ha en dotter som är död. Ändå vill jag att de ska se fint ut. Att Jonnah om hon skulle se sin grav skulle tycka att det är fint där. Att mamma bryr sig. För mamma bryr sig, det slutar hon aldrig med. Kärleken dör inte, den dör aldrig. Oron för Jonnah fick ett slut. Ett slut som jag inte ville ha.
Och andra föräldrar mister sina barn. Sorgen är outhärdligt smärtsam, avgrundsdjup. Människor flyr, upplever fruktansvärda saker som jag bara kan ana.
Och min sorg har övergått i en livslång saknad. En saknad som tidvis fortfarande är smärtsam. En saknad som inte är som den saknad jag har efter mina bortflyttade söner som jag ändå, fast de är långt borta, kan nå.
Och kanske eller kanske inte att jag fortsätter att skriva.
