Vi åker på en road trip genom landskap utan minnen. Mäktiga vyer, nya intryck, dagar av respit, en parentes i livet. Men alla vägar vi åker tycks nuförtiden alldeles självvalt och frivilligt så småningom leda till staden där Jonnah bodde sina sista år och där hon dog. Och vi åker genom de kvarter som hon genom sitt jobb inom hemtjänsten kände utan och innan.
Vi åker hemåt med dagfärjan, den som hon så ofta åkte. Jag går runt bland parfymhyllorna där jag vet att hon också skulle ha gått om hon varit med. Långsamt, doftat sig fram. Det gör inte jag, jag går fort därifrån. Det känns för jobbigt.
Då vi senare kör den gamla bekanta vägen hem i sommarnatten hällregnar det. Det känns tungt. Vetskapen om att vi aldrig mer kommer att kunna samla ihop hela vår familj, så där som folk gör på sommaren, blir med ens så smärtsam och påtaglig.
Jag söker igenom bunten av cd-skivor som finns i vår bil och fastnar för den som ligger underst. Den som vi bara köpte, spelade igenom en gång och sedan glömde. Den känns plötsligt tröstande och den får spela på några varv. Ungefär två timmar hemifrån så blir plötsligt horisonten framför och till vänster om oss rödglödande under de grå molnmassorna som annars täcker himlen. Vi får njuta av en praktfull solnedgång. En tröst då ingen tröst finns.
