Då jag vandrar längs vår leriga väg hör jag orden inom mig: ta om de, ta om de. De ord som min äldre son ofta använde då han var i tvåtreårsåldern och saker och ting inte riktigt gick som han ville att de skulle gå.
Och önskan att ta om finns där, att gottgöra det jag felat, samtidigt som jag vet att det är helt omöjligt. Livet går inte i repris. Jag kan göra gott idag, inte för Jonnah men för någon annan. Men jag kan inte ändra på tidens gång och få tillbaka det jag förlorat. Och orden ta om, ta om har ingenstans att landa, ingenstans att fästa utan försvinner som en stilla suck.
